Prestationsångest och storstäd...

God kväll !

Jag har inte mått så bra på sistone.

Har vaknat och känt; jag måste, jag måste !

inte ; jag bör..

...vilket vore så mycket enklare.

Livet har känts ganska svartvitt denna månad.

Trots att jag har haft fullt upp vissa dagar ;

så har jag inte känt någon glädje.

Och jag är ju en människa ;

som är upp som en SOL :

och ner som en PANNKAKA,

Vet att jag rasar ihop ibland ;

men blir lika förvånad varje gång det händer.

Som att jag tror ;

att det inte kommer hända igen.

Mina kissar är min glädje och tröst.

De finns alltid här för mig.

'Oavsett hur jag mår.

Gamle Tusse älskar sötsaker 

och åt upp halva min kaka idag.

Sånt får mig att skratta.

Pluto är Jordens keligaste katt

och svarar alltid på tilltal.

Han är mer hund än katt tror jag.

Men jag har ju tre katter.

Har lille Ludde också.

Han har varit en stor tillgång i familjen.

Älskade att han var så udda

och älskade att apportera.

Jag köpte en råtta till honom ;

och varje kväll;

när jag lagt mig tillrätta i sängen;

så kom han med den..

Så jag kastade den,

gång på gång; och han älskade att hoppa högt

och fånga den.

Dock inte på senaste tiden-

Vet inte hur lång tid det gått ;säkert två veckor

men Ludde mår dåligt.

Han har blivit könsmogen vid 9 månaders ålder

och ligger mest för sig själv och sover.

De andra katterna bryr sig inte om honom-

Jag försöker få dem att interagera;

men lyckas inte.

Vet att jag borde ringa veterinären

och be dem kastrera honom ;

men tråkigt nog ;

har jag inte råd denna månaden-

Och jag mår fruktansvärt dåligt

av att se djur som lider !

Vet varken ut eller in?

Kanske skulle jag lägga ut en annons ?

Kanske mår han bättre av

att vara ensamkatt ?

Eller så är det så enkelt att en kastration;

skulle lösa saken?

Känner mig som en dålig människa.

Och jag försöker vara en bra människa.

I morse började jag genast tänka på

vad jag ska laga för mat till sönerna.

Kylskåpet är fullt av mat ;

men jag känner ingen glädje längre..

Visst kan jag laga mat.

Visst är jag tacksam för

att mina pojkar vill ha min mat.

Och visst är jag väldigt tacksam ;

för att matkontot ökar:

när jag får betalt för matlådorna jag ger dem...

Men ändå...

Känner mig stressad.

Jag har lagat och lagat

och lagar mat...

Och om jag vore rik ;

eller åtminstone hade en skaplig ekonomi ;

så skulle jag gärna skänka mat till barnen.

Tyvärr är  det inte så just nu,

Och jag känner mig dum.

Känner mig som om jag tvingar på dem min mat.

Men det kanske bara sitter i skallen ?

Jag har ju mått så bra.

Varit så glad över deras besök.

Varit så stolt över att vara mamma

och kock och kattmamma.

Varit glad över mitt stora hjärta;

och all kärlek jag känner.

När jag kom hem efter besöket på stan;

idag ; så satte jag igång att städa.

Inte för att jag ville ;

nej, mest för att slippa ytterligare ett stressmoment.

Och kontoret känns ganska bra.

Jag vattnade alla blommor och skurade köksgolvet-

jag sorterade all tvätt...

Jag städade vardagsrummet.

Torkade golvet och röjde undan..

...

Jag vattnade alla blommor...

Jag städade köket

Diskade

Torkade golvet

Sorterade i kylskåpet..

Sitter i vardagsrummet.

Som är städat-

Känner mig ganska nöjd.

Men trött.

Har glömt att äta i dag.

Men funderar på att ta en dusch.

En kopp kaffe.

Och försöka varva ner.

Så jag avslutar kvällens blogg.

Och önskar er en stressfri helg -

Kramar från Höglandet !'

Kimsan Vimsan

     vid tangenterna